Ett mikrobprov som tas från ett byggnadsmaterial används ofta vid undersökning av fukt- och mikrobskador. Med hjälp av provet kan man utreda om det förekommer mikrobiell tillväxt i det undersökta materialet. Genom att ta flera prover kan man även bedöma skadans omfattning.
Ett laboratorieresultat ger ändå inte ensamt svar på frågan om en konstruktion är skadad eller oskadad. Resultatets betydelse beror bland annat på vilken analysmetod som har använts, mängden och artsammansättningen av mikrober, provtagningsstället samt övriga observationer som gjorts i byggnaden.
Vid tolkningen av ett mikrobprov är det därför viktigt att förstå vad de olika analysmetoderna visar – och vad de inte visar.
Hur analyseras ett mikrobprov från ett byggnadsmaterial?
Enligt förordningen om boendehälsan konstateras mikrobiell tillväxt i byggnadsmaterial i första hand med odlingsmetoder, antingen utspädningsserieodling eller direktodling, samt genom mikroskopisk analys. Även andra metoder kan användas om deras tillförlitlighet har påvisats på det sätt som förordningen förutsätter eller om överensstämmelsen mellan resultaten och en godkänd metod har säkerställts.
I praktiken kan man vid mikrobundersökningar använda exempelvis utspädningsserieodling, direktodling, direktmikroskopering samt den DNA-baserade qPCR-metoden. Metoderna undersöker provet ur olika perspektiv.
Vad berättar odling?
Odlingsmetoderna bygger på att livskraftiga mikrober i materialet odlas i laboratoriet på odlingsmedier som lämpar sig för dem.
Vid utspädningsserieodling bestäms mikrobhalterna i provet och resultatet anges som kolonibildande enheter per gram material (cfu/g). Vid tolkningen bedöms både den totala mängden mikrober och vilka mikrober som förekommer i provet.
När svamphalten i ett prov av byggnadsmaterial är minst 10 000 cfu/g kan mikrobiell tillväxt (mögeltillväxt) anses förekomma i materialet. Även vid en lägre halt kan resultatet tyda på mikrobiell tillväxt om provet innehåller mikrober som förknippas med fuktskador eller om svampfloran är ovanligt ensidig. För bakterier och aktinomyceter (strålsvamp) finns separata tolkningskriterier.
Vid direktodling är resultatet semikvantitativt. Förekomsten av mikrobkolonier beskrivs exempelvis på en skala från sparsam (+) till mycket riklig (++++). Riklig (+++) eller mycket riklig (++++) tillväxt av svampar eller aktinomyceter kan påvisa mikrobiell tillväxt i materialet. Om tillväxten är måttlig (++) eller sparsam (+) har även artsammansättningen betydelse för tolkningen. Enstaka mikrober som förknippas med fuktskador kan förekomma normalt, och ett enskilt fynd påvisar därför inte i sig en skada.
Odlingsmetoderna har ändå en viktig begränsning: de berättar om de mikrober som är livskraftiga och kan växa under de laboratorieförhållanden som används.
Sparsam tillväxt vid odling utesluter inte alltid en skada
Det kan tidigare ha förekommit en fuktskada och mikrobiell tillväxt i konstruktionen, även om konstruktionen senare har torkat. När materialet torkar kan mikrobernas livskraft minska, vilket innebär att en gammal mikrobskada inte nödvändigtvis längre ger upphov till riklig tillväxt vid odling. I materialet kan det ändå finnas kvar äldre mikrobiell tillväxt eller material av mikrobiellt ursprung.
Samtidigt är byggnadsmaterial inte sterila. Mikrober förekommer naturligt i vår omgivning och kan exempelvis hamna i byggnadsmaterial via utomhusluften. Därför innebär en liten mängd mikrober eller förekomsten av en enskild mikrob i ett prov inte i sig att materialet är mikrobskadat.
Sparsam tillväxt vid odling påvisar alltså inte i sig en mikrobskada, men utesluter inte heller i sig en gammal, uttorkad mikrobskada. Vid tolkningen beaktas förutom mängden och artsammansättningen av mikrober även bland annat provtagningsstället, materialets skick, observationer i konstruktionen och vid behov resultaten från andra analysmetoder.
Direktmikroskopering kompletterar odlingen
Vid direktmikroskopering undersöks provet i mikroskop. Metoden bygger inte på att mikroberna först måste kunna växa på ett odlingsunderlag.
Svampmycel som observeras vid direktmikroskopering av ett mikrobprov från byggnadsmaterial kan tyda på mögeltillväxt eller rötskada i provet.
Detta gör mikroskopering till ett viktigt komplement till odling. Särskilt vid en äldre och redan uttorkad skada kan tillväxten vid odling vara sparsam, samtidigt som svampmycel fortfarande kan observeras i materialet med mikroskop.
Odling och mikroskopering behöver alltså inte ge motstridiga resultat även om resultaten vid första anblicken verkar olika. Metoderna undersöker provet på olika sätt.
Hur är det med qPCR?
qPCR, kvantitativ polymeraskedjereaktion, bygger på mätning av mängden mikrobiellt DNA.
En väsentlig skillnad jämfört med odlingsmetoderna är att qPCR inte förutsätter att mikroberna är livskraftiga. Metoden kan därför även påvisa mikrober som inte nödvändigtvis kan påvisas genom odling.
Detta är både en styrka hos metoden och något som måste beaktas vid tolkningen. Förekomst av DNA visar inte i sig om de mikrober som påvisats är levande eller döda.
Ett mikrobprov berättar om provet – inte ensamt om hela konstruktionens skick
Valet av provtagningsställe är minst lika viktigt som själva laboratorieanalysen.
Om syftet är att utreda mikrober i ett misstänkt skadeområde tas provet från skadeområdet. Om syftet däremot är att utreda skadans omfattning kan prover tas från gränsområdet för den förmodade skadan.
Laboratoriet kan endast analysera det prov som skickats in. Om ett mikrobprov tas bredvid skadeområdet kan resultatet helt korrekt visa endast sparsam mikrobiell tillväxt i just det provet, även om det finns en tydlig skada i materialet alldeles intill.
Ett enskilt prov är därför inte ett slags ”friskintyg” för hela väggen, golvet eller den övriga konstruktionen.
Provtagningsställena bör väljas utgående från byggnadstekniska observationer. Konstruktionsöppningar, fuktspår, lukter, fuktmätningar, byggnadens historik och konstruktionslösningar hjälper till att rikta provtagningen till de ställen där den ger relevant information för undersökningen.
Vad kan man slutligen dra för slutsatser av ett mikrobprov?
Laboratorieresultatet från ett mikrobprov är en del av undersökningen av byggnaden. Vid tolkningen av resultatet bör man åtminstone känna till:
- vilket material provet har tagits från
- var i konstruktionen provet har tagits
- varför just detta provtagningsställe har valts
- vilken analysmetod som har använts
- hur mycket och vilka slags mikrober som har konstaterats i provet
- vilka övriga observationer som har gjorts i konstruktionen.
Bedömningen av mikrobiell tillväxt enligt förordningen om boendehälsa grundar sig inte heller enbart på ett enskilt laboratorievärde. Enligt förordningen betraktas bland annat en oreparerad fukt- eller rötskada samt mikrobiell tillväxt som konstaterats sensoriskt och vid behov verifierats genom analyser på en invändig yta eller i en invändig konstruktion som överskridande av åtgärdsgränsen. Även skadans placering och möjligheten att exponeras för mikrobiell tillväxt i konstruktionen har betydelse.
Laboratorieresultatet bör därför aldrig bedömas fristående från den byggnad där provet har tagits.
Ett mikrobprov berättar om provet – byggnadens skick bedöms genom att undersöka helheten. Resultatet från mikrobanalysen kombineras med byggnadstekniska observationer, konstruktionens fukttekniska funktion, eventuella skador och vid behov andra undersökningsresultat. Först utifrån denna helhet kan man bedöma vad den konstaterade mikrobiella förekomsten innebär för den undersökta konstruktionen.
